→ “Det framtida ryska hotet – hur det globala systemet sätter gränser och öppnar möjligheter”

Internationella systemfaktorer – inklusive risker för kollaps på global nivå – påverkar både Rysslands kapacitet för aggression västerut och Europas förmåga att utveckla trovärdig avskräckning och resiliens. Detta dubbla analytiska ramverk, med två vektorer där man ser både på den globala nivåns inverkan på Ryssland och effekten på Europa och Sverige, är centralt. Dessutom finns ett behov av att identifiera inte bara hot utan även möjligheter. Det är alltså inte tillräckligt att endast tillämpa ett regionalt perspektiv utan även att överväga hur internationella faktorer kan påverka både uppfattningar och faktiska förutsättningar för europeiskt försvar.

Yttre begränsningar av rysk maktprojiceringDen första vektorn gäller yttre påverkan på Rysslands framtida maktprojicering. Rysslands förmåga att upprätthålla militära operationer utanför Ukraina kommer uppenbarligen att bero av relationer och dynamik bortom Europas gränser. Detta inkluderar frågan om möjlig framtida rysk aggression mot Natos nordöstra flank efter ett eventuellt eldupphör i Ukraina.Kinas ekonomiska och teknologiska stöd har blivit avgörande för Moskvas krigsekonomi. Den bilaterala handeln nådde hundratals miljarder dollar år 2024 – mer än dubbelt så mycket som före kriget. Peking rapporteras leverera nästan 80 procent av de sanktionerade dubbla användningsföremål (dual-use items) som krävs för att upprätthålla rysk militär verksamhet. Dessa föremål inkluderar drönarkomponenter, satellitbilder för att lokalisera ukrainsk infrastruktur, och kritisk elektronik inbyggd i kryssningsrobotar.Detta partnerskap påverkar Ryssland både när det gäller att möjliggöra och begränsa dess handlingsfrihet. Kinesiskt stöd förlänger Rysslands operativa uthållighet i Ukraina. Det motverkar delvis västliga sanktioner. Men det fördjupar också Moskvas strategiska beroende av Peking. Detta ger Kina ett inflytande som kan dämpa ryska äventyrsförsök. Sådan återhållsamhet är mest sannolik om Peking anser att en betydande upptrappning mot Nato strider mot Kinas egna intressen. Detta scenario blir rimligt, till exempel om den kinesisk-amerikanska konkurrensen kring Taiwan och/eller AI skulle kräva Pekings odelade fokus.Indiens roll tillför ytterligare komplexitet. Trots västligt tryck och det ökade hotet om sanktioner enligt USA:s "Countering America’s Adversaries Through Sanctions Act" från 2017 har New Delhi fördjupat försvarssamarbetet med Moskva. Indien har tagit emot avancerade ryska luftvärnssystem S-400. Förhandlingar om vapenleveranser fortsätter, trots att Rysslands krig i Ukraina pågår. Detta partnerskap speglar dock också Indiens doktrin om strategisk autonomi på en högre nivå. Det representerar Indiens försök att balansera Kinas makt i Asien och Indiska oceanen, snarare än att ses som ett närmande till Ryssland. Den indiska ledningen reagerar också tydligt mot bristen på västlig respekt för Indiens långvariga strävan efter självständighet och att bli en stormakt.Den resulterande strategiska triangeln Ryssland-Indien-Kina kännetecknas av konkurrerande regionala ambitioner. Ryssland kämpar för att bevara inflytande i Centralasien. Indien värnar mot kinesisk expansion längs den kinesisk-indiska kontrollinjen, medan Kina driver på för utbyggnad av Belt and Road. Dessa motstridiga intressen begränsar möjligheten till en samordnad östlig utmaning mot den transatlantiska ordningen. För Europa och Nato innebär denna triangulära geometri viktiga begränsningar för Rysslands kapacitet. Rysslands förmåga till samtidiga eller utdragna multifrontsaggressioner begränsas inte bara av militära förluster i Ukraina. Den påverkas även av behovet att hantera komplexa relationer med partners vars intressen skiljer sig kraftigt åt i avgörande frågor. Ryssland hyser också hotuppfattningar österut, vilket minskar sannolikheten – men eliminerar inte möjligheten – för samordnade globala aktioner mot Europas och den transatlantiska säkerheten.

Systemiska effekter på europeisk avskräckning och resiliensDen andra vektorn avser systemiska effekter – både begränsande och möjliggörande – på Europas avskräcknings- och resilienskapacitet. Här, liksom i Rysslands fall, behöver det analytiska perspektivet breddas till att omfatta megatrender och strukturella faktorer. Dessa faktorer verkar till stor del oberoende av någon enskild aktörs avsikt men formar ändå det strategiska landskapet djupt. Klimatförändringarna framstår som en hotförstärkare. De förvärrar resursbrist, utlöser omfattande migrationsflöden och destabiliserar utsatta regioner i Mellanöstern, Nordafrika, Sahel och till och med i Sydeuropa. Dessa störningar skapar indirekta vägar genom vilka motståndare kan projicera instabilitet mot Europa utan omfattande eller direkt militär konfrontation, genom att använda statliga och icke-statliga ombud där det är möjligt.Ryssland har visat vilja att använda migration och energiberoende som hybrida verktyg. Klimatdrivna störningar av globala försörjningskedjor, jordbruksproduktion och kritisk infrastruktur innebär planerings- och ekonomiska begränsningar. Dessa begränsningar påverkar såväl tidslinjer för försvarsuppbyggnad som satsningar på samhällelig resiliens. Beslutsfattare tvingas fördela ändliga resurser mellan konkurrerande prioriteringar. Effekten på det inrikespolitiska landskapet i många europeiska länder är djupgående och leder till mer förvirring och populism.Lika betydelsefulla är de oförutsägbara hållningarna hos stormakter vars strategiska val påverkar Nato och EU. USA under Trumpadministrationens andra mandatperiod har signalerat en förändrad militär närvaro i Europa. Tillvägagångssättet förändras från en framflyttad, permanent närvaro till en flexibel, beredskapsbaserad hållning med förmåga till snabb styrkeprojektion vid behov. Diskussionerna vid Nato-toppmötet 2025 i Haag bekräftade denna inriktning. Varje Nato-flank måste upprätthålla förstahandsberedskap. Amerikanska styrkor bidrar med strategisk förstärkning i en andra våg på en nivå och med en tidsram som är föremål för osäkerhet.Denna förändring är förankrad i krav på ökat bördefördelningsansvar mellan allierade. Vissa prognoser pekar på en möjlig minskning av USA:s militära närvaro i Europa med så mycket som 30 procent. Detta skapar strategisk osäkerhet just när sammanhållen transatlantisk avskräckning är som mest behövd. För Sverige innebär detta ett behov av snabbare nationell beredskap och djupare integration med regionala partner. Sverige måste investera i kapaciteter som inte är beroende av automatisk eller omedelbar amerikansk förstärkning. Det är en utmanande agenda givet försvarsindustrins kapacitet, tillgänglig arbetskraft och finansiella begränsningar.Globala motsättningar försvårar ytterligare avskräckningskalkylen. Den tilltagande kinesisk-amerikanska konkurrensen, särskilt kring Taiwan, skapar potential för samordnad eller parallell aggression. Kina och Ryssland kan utnyttja samtidiga kriser kopplade till megatrender för att splittra allierades uppmärksamhet och resurser. Detta spelar på alliansens oförmåga att samtidigt projicera avgörande maktresurser i Indo-Pacific och Europa.Denna koppling mellan avlägsna teatrar omvandlar europeisk säkerhet till en global ekvation. Nato måste tänka bortom regionalt försvar. Det krävs integrerade strategier som beaktar motståndares samordning över domäner. De ekonomiska beroendena är stora. Europa är beroende av taiwanesisk halvledarproduktion. En konflikt i Taiwansundet skulle orsaka global störning och skapa flaskhalsar i försvarsindustrin. Dessa faktorer utgör ytterligare begränsningar för Sveriges förmåga att snabbt öka produktion, hålla underhållscykler och snabbt leverera kompatibla system enligt strategi.

Framväxande hot och indirekta vektorerHot som relaterar till artificiell intelligens utgör en ytterligare systemisk dimension. AI-integrering inom militära och cyberdomäner lovar förbättrad underrättelseinhämtning, hotdetektion i realtid och autonom operativ förmåga. Men det gör det också möjligt för motståndare att genomföra desinformationskampanjer, cyberattacker och hybridoperationer i omfattning och hastighet som överträffar traditionella motåtgärder. Avsaknaden av enhetligt internationellt styrande regelverk för militär AI skapar problem. Tillsammans med den snabba spridningen av dual-use-teknik skapas luckor. Dessa luckor gynnar aktörer som är villiga att använda AI utan etiska eller juridiska begränsningar.För Europa krävs flera tillvägagångssätt för att bygga motståndskraft mot AI-baserade hot. Tekniska motåtgärder är nödvändiga, såsom säkrad cyberförsvar, robust kommunikationsinfrastruktur och AI-baserad hotdetektion. Men tekniska åtgärder är inte tillräckliga. Ett samhällsomfattande beredskapsarbete krävs också, där allmän medvetenhet, juridiska ramar och gränsöverskridande samarbete med EU och Nato ingår. Målet är att säkerställa informationsintegritet och demokratins robusthet vid långvariga digitala angrepp.

Mellanöstern utgör en slutlig vektor för indirekt hotöverföring. Rysslands inblandning i Syrien och Libyen, i kombination med det föränderliga förhållandet till Iran, skapar möjligheter för Moskva att projicera instabilitet mot Europa. Detta sker genom proxygrupper, migrationspress och manipulation av energimarknader. Relationerna Ryssland–Iran präglas av ömsesidigt beroende men även av olika regionala mål.Irans leveranser av drönare och ballistiska robotar till Ryssland visar hur regionala konflikter kan påverka de europeiska säkerhetsutmaningarna direkt. Iran bidrar också med teknisk och militär expertis. Samtidigt odlar Ryssland relationer med Gulfstaterna. Det handlar om att balansera Irans ambitioner mot partnerskap med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Detta är ett resultat av en komplex regional diplomati för att upprätthålla inflytande över både europeisk energisäkerhet och politisk positionering. För Nato och Sverige krävs strategiskt tänkande som går utöver nationella och även europeiska gränser. Avskräckningens trovärdighet och djupresiliens måste beakta indirekta hot från regioner där motståndarna har fördelar, där västligt inflytande är omstritt eller minskande och ibland beskrivs som präglat av dubbla standarder när det gäller respekt för internationella värden och åtaganden. Till detta kommer nu de ökade riskerna för kärnvapenspridning.Avskräckning kan inte vara trovärdig om den utgår från statiska förhållanden. Den kan inte bortse från återkopplingsslingor mellan avlägsna kriser och näraliggande hot. Resiliens kan inte vara hållbar om den misslyckas med att förutse kaskadeffekter utlösta av händelser bortom Europas gränser. Det innebär att militära förmågor, kärnvapenstrategi, hybridkrigsföring och försvarsindustriell planering alla måste utgå från en tydlig förståelse av de systemkrafter som är i spel. Dessa krafter ramar in – och begränsar ibland – de val som står till buds för beslutsfattare. (Publicerat av Consilio på engelska)